Kolonisation av mark

Kolonisationen av samisk mark inleddes redan på 1300-talet när svenska kungar började hävda rätt till området norr om Hälsingland. År 1526 skrev Gustav Vasa att svensk lag ska gälla i lappmarken. Lappmarksplakatet från 1673 fastslog att personer som bosatte sig i lappmarken skulle få 15 års skattefrihet och slippa gå ut i krig. Rikskanslern Axel Oxenstierna sa:  "I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien blott vi förstå att bruka det." 

Ändå hade samerna ännu på 1700-talet lika stark rätt till sina marker som skattebönderna till sin jord. Men under 1800-talet förändrades detta.  Staten tog samernas marker, behöll det mesta själv och delades ut resten till nybyggare och fjällbönder. Herman Lundborg, som var chef för Statens rasbiologiska institut, sa år 1919:  "Det är självklart att svenskarna inte längre kan låta Lappland ligga i händerna på ett fåtaligt nomadfolk. Rikets välstånd och säkerhet kräver ett bättre tillvaratagande av naturrikedomarna. Dessa rent svenska intressen går i en annan riktning än nomadernas. Det blir då de senares lott att ge vika." 

Än idag påverkas flera samebyar av olika exploatörers anspråk på mark och frågan om betesrätt och markrättigheter har på senare år varit uppe i domstol flera gånger. Detta sätter stor press på det samiska samhället. 

^{Foto: Nils Thomasson / Jamtlis fotosamling}

Samer har bott här länge

Människor har levt och verkat i den svenska fjällvärlden ända sedan inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. Sedan åtminstone 1000-talet finns  lämningar som arkeologer med säkerhet kan säga är samiska. Den svenska fjällvärlden är i själva verket ett samiskt kulturlandskap, där ett tränat öga kan se lämningar efter tidigare generationer, och där samer lever och verkar varje dag. 

I filmen berättar Ewa Ljungdahl om de allra äldsta lämningarna i södra Sápmi: