Rasbiologi

Under andra halvan av 1800-talet utvecklades rasbiologi som ett nytt vetenskapligt fält. Rasbiologin byggde vidare på Charles Darwins idéer om den starkes överlevnad. Människor kategoriserades i olika raser och tillskrevs egenskaper baserat på vilken ras man ansågs tillhöra. Den germanska rasen, som bland andra skandinaverna tillhörde, ansågs överlägsen alla andra raser. Samerna betraktades av rasbiologerna som ett lägre stående folk som behövde styras och kontrolleras för sitt eget bästa. Det samiska folket ansågs dömt att dö ut.

Sverige var internationellt ledande inom den rasbiologiska forskningen, I Uppsala inrättades år 1922 statens rasbiologiska institut som leddes av Herman Lundborg. Under hans ledning reste man från Uppsala till Sápmi, där man med hjälp av företrädare för kyrkan och skola mätte samiska personers skallar och fotograferade dem. Foton togs ofta utan kläder. 

I filmen reflekterar Katarina Pirak Sikku kring skam och frågar sig om sorg kan ärvas: 

  

  

Lapp ska vara lapp-politiken

Den rasbiologiska ideologin gav också upphov till den så kallade lapp ska vara lapp-politiken. Lapp ska vara lapp-politiken utmärktes av en syn på renskötande samer som primitiva och obildbara. Samtidigt sågs de renskötande samerna som de "genuina" samerna jämfört med icke-renskötande samer. Lapp ska vara lapp-politiken gick ut på att bevara de "genuina" renskötande samerna genom att aktivt avskärma dem från svenska seder och bruk. De samer som inte var renskötare skulle å sin sida assimileras in i det svenska samhället - och bli svenskar. 

Nomadskolorna

En konsekvens av lapp ska vara lapp-politiken var nomadskolereformen. Den innebar att samiska barn delades upp i bofasta och nomadiserande. De barn som kom från nomadiserande renskötarfamiljer skulle avskärmas från inflytande från det svenska samhället. De fick inte gå i skola i hus och de ansågs inte behöva samma utbildning som andra barn. Ändå skedde all undervisning på svenska och många äldre samer vittnar om att de förbjöds att prata samiska i skolan.

Nomadskolereformen innebar att barn från renskötarfamiljer skiljdes från sina familjer under långa perioder . Detta skedde redan när barnen var sju år. Många upplevde tiden på nomadskola  som svår. Tvånget för samiska barn från renskötarfamiljer att gå i nomadskola kvarstod fram till 1962. 

Samiska barn vars familjer var bofasta gick i samma skola som svenska barn. De skulle assimileras in i det svenska samhället och helst lämna sin samiska bakgrund bakom sig. Äldre samer som gått i vanlig svensk skola beskriver hur de också förbjöds att prata sitt modersmål i skolan.

I filmen berättar Nils Henrik Sikku om sin erfarenhet av nomadskolan: